Kanonerna i Luoyang
Östan om sol och västan om måne ligger min hemstad. Det är i det land där man använde tygskor, åt med pinnar, räknade med kulram och använde kärror som drogs av mulor. Där uppfann man krutet, krutet som används i fyrverkerier och kanoner. Det var alltså där jag hörde kanonerna. För oss som har förmånen att vara födda där är den världens centrum. Och naturen omkring är den finaste man kan tänka sig.
En gång när jag var elva år frågade jag mina föräldrar om det inte fanns något kvar från den gamla goda tiden. Jag blev mycket besviken när jag fick höra att allt var borta. Hur kunde det vara möjligt? Nog borde det väl finnas något minnesmärke eller någon ruin som på andra berömda platser i världen? Ja, hur kunde världens största och vackraste stad råka så illa ut? Och var ligger den förresten?
Det finns i dag en järnväg som går från Nordsjön till Stilla havet genom det inre av Asien. När man till slut lämnar alla berg bakom sig öppnar sig en väldig slätt. Och då är man i centrum av ett rike som uppstod för flera tusen år sedan. Det var på sin tid världens mest vidsträckta sammanhängande jordbrukskultur. Där gårdarna och byarna ligger tätt intill varandra behövdes det ett väl organiserat samhälle. Härskarna sågs som långt förmer än vanliga dödliga.
Och här mellan bergen och slätten ligger en stad. Det snabbaste sättet att komma dit i dag är att flyga till en ännu större stad och ta tåg därifrån. Så låt oss i tanken föreställa oss att vi kommer dit och kliver av tåget. Vi ser genast att det är en modern stad lik alla andra moderna städer. Vilken besvikelse!
Så vi sluter ögonen och låter tanken vandra bakåt i tiden mer än 1800 år långt innan det fanns kanoner. Järnvägen försvinner, bilarna, bussarna, höghusen. Den väldiga traktorfabriken med sina tiotusentals anställda sjunker ner i jorden.
Det gör också hotellen med femton, tjugo eller rent av tjugofem våningar. Runt omkring oss ser vi i stället en mer än milsvid låg stadsbebyggelse. Här verkar vara plats för flera millioner. Och vilka palats! Vilken mängd av underbara byggnader, den ena stiligare än den andra! Det måste vara en mäktig kejsare som regerar här.
Vi går fram till den närmaste praktbyggnaden. Men det är något underligt. Inga vakter bevakar ingången. Och när vi går in ser vi inga hovmän. Palatset är helt enkelt tomt. Likadant är det i nästa hus. Vi går vidare till det vanliga folkets bostäder. De är också tömda. Var är alla människor? Till slut ser vi några en bit bort. Men vad gör de? De tänder på husen, river och förstör.
Så får vi syn på en man som bekymrat tittar på. Vi frågar honom vad som händer. Kan inte armén stoppa förstörelsen? ”Det där är armén”, säger han. Har den revolterat mot kejsaren undrar vi medan soldaterna tänder eld på det ena palatset efter det andra.
”Det är kejsarens vilja”, svarar han, ”dvs det är kejsarens förmyndare som styr så länge hans majestät är ett barn. Och han har bestämt att regeringen skall flytta till Den Eviga Friden där kejsarna bodde för länge sedan. Allt skall bort. Vårt nationalbibliotek som det inte finns maken till i hela världen har skickats iväg på 7000 kärror. De kommer säkert aldrig fram. Vanligt folk får klara sig bäst det kan."
Vi vill inte gå därifrån utan undrar hur ett barn som inte ens har en egen vilja kan få sådan betydelse. Ses han som en gud? ”Visst inte”, blir svaret. ”Gud känner vi inte längre. Våra förfäder gjorde det för länge sedan. Men de syndade och det har vi också gjort. Så nu kan vi inte be till honom. Inte ens kejsaren kan det. Vi får vara tacksamma att han kan be till Himmelen för vårt land. Det är det ingen annan som kan eller får göra.”
Vi är litet västerländska av oss och säger: ”Så den där odugliga pojken är alltså Himmelens ombud. Och eftersom han då och då ber en bön till Himmelen får den galne premiärministern göra vad han vill.”
”Säg inte så”, säger vår nye vän. ”Konfucius har lärt oss hur vi skall leva. Vänner skall vara trofasta. Barn skall lyda sina föräldrar. Kvinnor skall lyda sina män. Och alla skall lyda överheten.”
Vi tystnar. Vad skall man säga? Men så börjar vår vän tala igen. ”Det finns de som vågat säga ifrån. De är mördade nu liksom den förre kejsaren och hans förmyndare. Det kommer inte att bli särskilt fridfullt i Den Eviga Friden. Alla erkänner inte den här kuppmakaren. Landet håller på att falla sönder. Delar av armén har revolterat. Blir det inbördeskrig blir vår stad Luoyang inte lätt att försvara. Då tycker premiärministern att det bättre att utplåna den.”
Eldsvådorna sprider sig och vi skyndar ut ur staden och håller till där en tid. En dag stöter vi på en man som ser så nedstämd ut. Han visar oss en dikt som han just skrivit.
Jag stiger upp på höjderna vid Peimang
och ser ner på staden Luoyang.
Så tyst det är i Luoyang!
Palatsen och husen har brunnit ner till aska.
Väggar och murar är sönderbrutna.
Törnena växer skyhögt.
De vördnadsvärda åldringarna syns inte längre
bara den nya tidens unga män.
Jag vänder mig om. Landsvägen har försvunnit.
Åkrarna har vuxit igen och kommer aldrig att plöjas mer.
Jag har varit borta så länge att jag inte längre känner igen stigarna.
Hedarna är ödsliga och dystra.
På hundra mil syns ingen rök från en skorsten.
Jag minns hur vi levde tillsammans där i många år.
Sorgen har brutit ner mitt sinne och jag förmår inte tala.
varit i Kina i mitten av 1800-talet. Men nu började den svenska kristenheten på allvar intressera sig för Kina. Så småningom kom även Svenska Kyrkans Mission dit.
Svenska Missionen i Kina var verksam vid Gula floden i cirka 60 år fram till kommunisternas maktövertagande. Den stöddes av människor från olika samfund men ledde till bildandet av en luthersk kyrka som 1948 hade uppskattningsvis 40000 medlemmar. I dag är finns det många gånger fler kristna i området. En del av dem tillhör den kyrka som är officiellt godkänd men ännu fler väljer att inte registrera sig utan bildar vad som ibland kallas hemförsamlingar.
Luoyang utövade naturligtvis en stor dragningskraft på Svenska Missionen i Kina. Men invånarnas övertygelse att deras stad var den urgamla kinesiska kulturens centrum gjorde att de protesterade mot nymodigheter som järnvägen och naturligtvis kristendomen. Först 1903 kunde Carl Blom slå sig ner där sedan han fått låna ett ruckel av kommunen. Till en början ville nämligen ingen hyra eller sälja en bostad åt missionen.
Carl Blom kom inte ensam. Han hade sällskap av en kinesisk evangelist som hette Gong. Med sitt uppträdande kunde han bryta ner fördomar. En infödd evangelist
eller pastor kan göra ett mycket bättre arbete än en utländsk missionär. Men först måste det finnas kristna.
Opiummissbruk var ett stort problem. Till missionärernas förbittring hade Storbritannien bl.a. genom två krig tvingat Kina att tillåta import av opium, som också odlades i landet. Redan från början satsade man därför på drogavvänjning i s.k. opieasyler.
Det fanns länge ingen allmän skola, särskilt inte för flickor och därför startades flera skolor. Evangelisten Gong i Luoyang hade en dotter Pingan som gick i missionens flickskola. 1911 skrev hon till en svensk missionsvän som hon med kinesisk artighet kallade äldre syster: "Under dessa sista år har förhållandena i Kina förändrats mycket. Jag tror att min äldre syster redan vet, att kvinnorna i Kina inte kan läsa, och att dåliga seder och bruk varit rådande bland dem, som att binda fötterna och röka opium, till deras stora fördärv. Men vi tackar Herren att bruket av opium håller på att försvinna. Min far har upprättat en opieasyl, och många blir där inte blott hjälpta från opiebegäret, utan de får också höra Guds ord...
I alla större städer upprättas nu flickskolor, där unga flickor får börja studera. Och det finns numera ett stort antal kvinnor, som inte binder sina fötter. Överallt vinner evangelium framgång i Kina. Och den Helige Ande uppväcker och förnyar församlingen överallt. Innerligt ber jag
eder, min vän, att
allvarligt be för mitt land, att vi var och en må motta den Helige Ande...
I fröken Janzons skola är vi nu 40 skolflickor, och de hälsar er med frid.
Må Herrens nåd alltid vara med er och oss!
Den 21 i 3:dje månaden 1911 efter Kristus."
I kinesisk stil undertecknat "Enfaldiga skolflickan Gong Pingan".
Enfaldigare var hon inte än att hon så småningom själv blev lärare i skolan. Hon nämnde att hennes kamrater hälsade med frid. Frid, pingan, var den vanliga hälsningen mellan kristna och det var också hennes eget namn.
Pingan berättade att stora förändringar höll på att ske. Medan hon skrev förbereddes en revolution som skulle störta kejsardömet. Men i stället för en guldålder kom decennier av strider och oro. Förutom att missionen arbetade med små resurser tillkom därför väl mycket dramatik.
I Luoyang föddes jag i februari 1936. Som nygifta hade mina föräldrar kommit dit inför hösten 1934. Svenska Missionen i Kina hade då funnits i drygt 45
år och hade varit verksam i Luoyang cirka 30 år.
Det var då ganska lugnt i Kina. Men 1937 inledde Japan inledde ett erövringskrig som först efter sju år nådde fram till Luoyang. Men då var mina föräldrar och jag inte kvar längre. Hösten 1939 lämnade vi Luoyang som ofta bombades för att resa hem till Sverige över Peking och Sibirien.
Det var i det fredliga Sverige jag först hörde kanoner. Det var fartygskanoner som sköt salut. Nästa gång jag hörde artilleri var det allvar. Men efter andra världskriget skulle det ju inte bli något mer krig! Världen skulle repareras. Allt skulle bli bra. Allt skulle bli som förut fast bättre.
med sitt kaffe och sina stickningar. Men de kunde inte sova.
Det var inte många som kunde sova i Luoyang den natten. Kanoner som stod här och där på de små torgen gav eld så mycket det bara gick. Mellan skotten hördes automatvapen vid stadsmuren. Vår familj, som bodde i ett annat hus tog tillsammans med andra skydd i det inre av huset så att inga kulor skulle nå oss genom fönstren. Mot gryningen fick försvararna förstärkning och det blev lugnt för tillfället. Efter flera dagar kom elektriciteten tillbaka eftersom man vågat starta stadens elverk som låg utanför stadsmuren.
Det var ett nytt inbördeskrig som hållit på ett tag. Vi hade redan flytt från det en gång. Men nu kom det ifatt oss. Man skulle kunna berätta länge om de krig, oroligheter och naturkatastrofer som missionärerna upplevt under åren och ibland tvingat dem att ge sig av. Men lugnet hade alltid återkommit och missionsverksamheten hade kunnat återupptas. Men striderna där här natten var en signal om något nytt. Några månader senare reste vi vår väg. Då hade en svensk missionär avrättats tillsammans med ledaren för den kristna församlingen i hennes stad. Så småningom skulle man felaktigt tillkännage att kristendomen dött ut i dessa trakter.
Fanns det inga kristna så behövdes inga biblar. Alltså samlades de flesta biblar in och förstördes. En av de kristna som inte fanns besökte Luoyang för cirka 30 år sedan när en kyrka nyligen öppnats. Tre söndagsgudstjänster hölls efter varandra. En del av dem som väntade på sin tur samlades kring någon som faktiskt hade en bibel. Själv hade han alltså ingen. Numera trycks biblar i millioner eftersom Kina har fler aktiva kristna än något annat land utom möjligen USA.
En del av oss som lämnade Luoyang 1948 kom efter en tid i en annan del av Kina till Japan. Efter många år kunde missionen, nu under namnet Evangeliska Östasienmissionen, få ny kontakt med de gamla kyrkorna. Barbro och jag har varit i Luoyang tre gånger och sett den stora kyrka som står just där jag bodde som barn.
Pingan berättade i sitt brev om kvinnor med bundna fötter. Förr var det vanligt att flickor under uppväxten fick sina fötter hårt ombundna så att de inte skulle växa. Det ansågs vackert med förkrympta fötter. Flickor hade fler problem. Sällan fick de utbildning, ofta giftes de bort tidigt. Det visade sig vara lättare att ändra på lagar än på seder. Ännu värre var att en hel del flickor dödades direkt efter födelsen eftersom de inte ansågs så mycket värda. Därför blev det en brist på kvinnor, dvs de vuxna kvinnorna räckte inte åt alla män.
På 1920-talet fick borgmästaren, den s.k. mandarinen, i Luoyang besök av en familj som tänkte annorlunda. Hela familjen, som bodde på en mindre ort, hade blivit kristen. Dottern som var tretton år slapp fotbindningen och skulle sent omsider få gå i skola. Men hon var som seden bjöd sedan mycket länge förlovad. Hennes fästmans familj blev mycket uppbragt och försökte röva bort henne. När det inte lyckades råkade hennes bror och far illa ut. Nu vädjade flickan och hennes familj till mandarinen och bad att han skulle upphäva förlovningen som var ett bindande juridiskt avtal.
För så tänkte man. En kvinna skall tillhöra någon. Alltså hade fadern varit försumlig. Vad skulle flickan svara?
"Jag skall tillhöra Jesus."
Mandarinen blev först alldeles mållös och sedan upplöste han förlovningen. Det verkar som om flickan svarat så naturligt och självklart som ett barn gör när det känner sig tryggt och älskat. För ett ögonblick hade mandarinen fått blicka in i flickans värld med oblandad glädje och frid mitt under svårigheterna. Hon var lycklig. Hon var självständig. Hon var fri. Hon skulle tillhöra Jesus.
Ja, vem skall en människa annars tillhöra?
Bengt Malm
En gång när jag var elva år frågade jag mina föräldrar om det inte fanns något kvar från den gamla goda tiden. Jag blev mycket besviken när jag fick höra att allt var borta. Hur kunde det vara möjligt? Nog borde det väl finnas något minnesmärke eller någon ruin som på andra berömda platser i världen? Ja, hur kunde världens största och vackraste stad råka så illa ut? Och var ligger den förresten?
Det finns i dag en järnväg som går från Nordsjön till Stilla havet genom det inre av Asien. När man till slut lämnar alla berg bakom sig öppnar sig en väldig slätt. Och då är man i centrum av ett rike som uppstod för flera tusen år sedan. Det var på sin tid världens mest vidsträckta sammanhängande jordbrukskultur. Där gårdarna och byarna ligger tätt intill varandra behövdes det ett väl organiserat samhälle. Härskarna sågs som långt förmer än vanliga dödliga.
Och här mellan bergen och slätten ligger en stad. Det snabbaste sättet att komma dit i dag är att flyga till en ännu större stad och ta tåg därifrån. Så låt oss i tanken föreställa oss att vi kommer dit och kliver av tåget. Vi ser genast att det är en modern stad lik alla andra moderna städer. Vilken besvikelse!
Så vi sluter ögonen och låter tanken vandra bakåt i tiden mer än 1800 år långt innan det fanns kanoner. Järnvägen försvinner, bilarna, bussarna, höghusen. Den väldiga traktorfabriken med sina tiotusentals anställda sjunker ner i jorden.
Vi går fram till den närmaste praktbyggnaden. Men det är något underligt. Inga vakter bevakar ingången. Och när vi går in ser vi inga hovmän. Palatset är helt enkelt tomt. Likadant är det i nästa hus. Vi går vidare till det vanliga folkets bostäder. De är också tömda. Var är alla människor? Till slut ser vi några en bit bort. Men vad gör de? De tänder på husen, river och förstör.
Så får vi syn på en man som bekymrat tittar på. Vi frågar honom vad som händer. Kan inte armén stoppa förstörelsen? ”Det där är armén”, säger han. Har den revolterat mot kejsaren undrar vi medan soldaterna tänder eld på det ena palatset efter det andra.
”Det är kejsarens vilja”, svarar han, ”dvs det är kejsarens förmyndare som styr så länge hans majestät är ett barn. Och han har bestämt att regeringen skall flytta till Den Eviga Friden där kejsarna bodde för länge sedan. Allt skall bort. Vårt nationalbibliotek som det inte finns maken till i hela världen har skickats iväg på 7000 kärror. De kommer säkert aldrig fram. Vanligt folk får klara sig bäst det kan."
Vi vill inte gå därifrån utan undrar hur ett barn som inte ens har en egen vilja kan få sådan betydelse. Ses han som en gud? ”Visst inte”, blir svaret. ”Gud känner vi inte längre. Våra förfäder gjorde det för länge sedan. Men de syndade och det har vi också gjort. Så nu kan vi inte be till honom. Inte ens kejsaren kan det. Vi får vara tacksamma att han kan be till Himmelen för vårt land. Det är det ingen annan som kan eller får göra.”
Vi är litet västerländska av oss och säger: ”Så den där odugliga pojken är alltså Himmelens ombud. Och eftersom han då och då ber en bön till Himmelen får den galne premiärministern göra vad han vill.”
Vi tystnar. Vad skall man säga? Men så börjar vår vän tala igen. ”Det finns de som vågat säga ifrån. De är mördade nu liksom den förre kejsaren och hans förmyndare. Det kommer inte att bli särskilt fridfullt i Den Eviga Friden. Alla erkänner inte den här kuppmakaren. Landet håller på att falla sönder. Delar av armén har revolterat. Blir det inbördeskrig blir vår stad Luoyang inte lätt att försvara. Då tycker premiärministern att det bättre att utplåna den.”
Eldsvådorna sprider sig och vi skyndar ut ur staden och håller till där en tid. En dag stöter vi på en man som ser så nedstämd ut. Han visar oss en dikt som han just skrivit.
Jag stiger upp på höjderna vid Peimang
och ser ner på staden Luoyang.
Så tyst det är i Luoyang!
Palatsen och husen har brunnit ner till aska.
Väggar och murar är sönderbrutna.
Törnena växer skyhögt.
De vördnadsvärda åldringarna syns inte längre
bara den nya tidens unga män.
Jag vänder mig om. Landsvägen har försvunnit.
Åkrarna har vuxit igen och kommer aldrig att plöjas mer.
Jag har varit borta så länge att jag inte längre känner igen stigarna.
Hedarna är ödsliga och dystra.
På hundra mil syns ingen rök från en skorsten.
Jag minns hur vi levde tillsammans där i många år.
Sorgen har brutit ner mitt sinne och jag förmår inte tala.
Är det underligt att jag alltid velat återvända till denna stad även om den bara är en skugga av sin forna storhet? Men också andra svenskar har fascinerats av staden och dess omgivningar. En av dem hette Carl Blom och blev hänförd vid sitt besök i slutet av 1800-talet. Han tilhörde Svenska Missionen i Kina som kom till 1887. Några svenska missionärer hade
|
Svenska Missionen i Kina var verksam vid Gula floden i cirka 60 år fram till kommunisternas maktövertagande. Den stöddes av människor från olika samfund men ledde till bildandet av en luthersk kyrka som 1948 hade uppskattningsvis 40000 medlemmar. I dag är finns det många gånger fler kristna i området. En del av dem tillhör den kyrka som är officiellt godkänd men ännu fler väljer att inte registrera sig utan bildar vad som ibland kallas hemförsamlingar.
Luoyang utövade naturligtvis en stor dragningskraft på Svenska Missionen i Kina. Men invånarnas övertygelse att deras stad var den urgamla kinesiska kulturens centrum gjorde att de protesterade mot nymodigheter som järnvägen och naturligtvis kristendomen. Först 1903 kunde Carl Blom slå sig ner där sedan han fått låna ett ruckel av kommunen. Till en början ville nämligen ingen hyra eller sälja en bostad åt missionen.
Carl Blom kom inte ensam. Han hade sällskap av en kinesisk evangelist som hette Gong. Med sitt uppträdande kunde han bryta ner fördomar. En infödd evangelist
Opiummissbruk var ett stort problem. Till missionärernas förbittring hade Storbritannien bl.a. genom två krig tvingat Kina att tillåta import av opium, som också odlades i landet. Redan från början satsade man därför på drogavvänjning i s.k. opieasyler.
Det fanns länge ingen allmän skola, särskilt inte för flickor och därför startades flera skolor. Evangelisten Gong i Luoyang hade en dotter Pingan som gick i missionens flickskola. 1911 skrev hon till en svensk missionsvän som hon med kinesisk artighet kallade äldre syster: "Under dessa sista år har förhållandena i Kina förändrats mycket. Jag tror att min äldre syster redan vet, att kvinnorna i Kina inte kan läsa, och att dåliga seder och bruk varit rådande bland dem, som att binda fötterna och röka opium, till deras stora fördärv. Men vi tackar Herren att bruket av opium håller på att försvinna. Min far har upprättat en opieasyl, och många blir där inte blott hjälpta från opiebegäret, utan de får också höra Guds ord...
I alla större städer upprättas nu flickskolor, där unga flickor får börja studera. Och det finns numera ett stort antal kvinnor, som inte binder sina fötter. Överallt vinner evangelium framgång i Kina. Och den Helige Ande uppväcker och förnyar församlingen överallt. Innerligt ber jag
Enfaldigare var hon inte än att hon så småningom själv blev lärare i skolan. Hon nämnde att hennes kamrater hälsade med frid. Frid, pingan, var den vanliga hälsningen mellan kristna och det var också hennes eget namn.
Pingan berättade att stora förändringar höll på att ske. Medan hon skrev förbereddes en revolution som skulle störta kejsardömet. Men i stället för en guldålder kom decennier av strider och oro. Förutom att missionen arbetade med små resurser tillkom därför väl mycket dramatik.
I Luoyang föddes jag i februari 1936. Som nygifta hade mina föräldrar kommit dit inför hösten 1934. Svenska Missionen i Kina hade då funnits i drygt 45
Det var i det fredliga Sverige jag först hörde kanoner. Det var fartygskanoner som sköt salut. Nästa gång jag hörde artilleri var det allvar. Men efter andra världskriget skulle det ju inte bli något mer krig! Världen skulle repareras. Allt skulle bli bra. Allt skulle bli som förut fast bättre.
Så när jag var elva år var jag tillbaka i Luoyang tillsammans med mina föräldrar och med mina systrar som föddes under tiden i Sverige. Fast jag inte kom ihåg något av landet där jag föddes såg jag ivrigt fram mot att få vara där i sju år. Också de vuxna tänkte långsiktigt. Visserligen hade Svenska Missionen i Kina funnits i sextio år och den lutherska kyrkan i området var självständig men det fanns ett omättligt behov av utbildning för medarbetarna. Man skulle behöva århundraden för att kunna fylla behoven. Därför var man glad över att det fanns några unga missionärer i Luoyang som fortfarande höll på att lära sig språket. En natt satt de och drack kaffe och stickade. Helt lugnt satt de där
Det var inte många som kunde sova i Luoyang den natten. Kanoner som stod här och där på de små torgen gav eld så mycket det bara gick. Mellan skotten hördes automatvapen vid stadsmuren. Vår familj, som bodde i ett annat hus tog tillsammans med andra skydd i det inre av huset så att inga kulor skulle nå oss genom fönstren. Mot gryningen fick försvararna förstärkning och det blev lugnt för tillfället. Efter flera dagar kom elektriciteten tillbaka eftersom man vågat starta stadens elverk som låg utanför stadsmuren.
Det var ett nytt inbördeskrig som hållit på ett tag. Vi hade redan flytt från det en gång. Men nu kom det ifatt oss. Man skulle kunna berätta länge om de krig, oroligheter och naturkatastrofer som missionärerna upplevt under åren och ibland tvingat dem att ge sig av. Men lugnet hade alltid återkommit och missionsverksamheten hade kunnat återupptas. Men striderna där här natten var en signal om något nytt. Några månader senare reste vi vår väg. Då hade en svensk missionär avrättats tillsammans med ledaren för den kristna församlingen i hennes stad. Så småningom skulle man felaktigt tillkännage att kristendomen dött ut i dessa trakter.
Fanns det inga kristna så behövdes inga biblar. Alltså samlades de flesta biblar in och förstördes. En av de kristna som inte fanns besökte Luoyang för cirka 30 år sedan när en kyrka nyligen öppnats. Tre söndagsgudstjänster hölls efter varandra. En del av dem som väntade på sin tur samlades kring någon som faktiskt hade en bibel. Själv hade han alltså ingen. Numera trycks biblar i millioner eftersom Kina har fler aktiva kristna än något annat land utom möjligen USA.
En del av oss som lämnade Luoyang 1948 kom efter en tid i en annan del av Kina till Japan. Efter många år kunde missionen, nu under namnet Evangeliska Östasienmissionen, få ny kontakt med de gamla kyrkorna. Barbro och jag har varit i Luoyang tre gånger och sett den stora kyrka som står just där jag bodde som barn.
Pingan berättade i sitt brev om kvinnor med bundna fötter. Förr var det vanligt att flickor under uppväxten fick sina fötter hårt ombundna så att de inte skulle växa. Det ansågs vackert med förkrympta fötter. Flickor hade fler problem. Sällan fick de utbildning, ofta giftes de bort tidigt. Det visade sig vara lättare att ändra på lagar än på seder. Ännu värre var att en hel del flickor dödades direkt efter födelsen eftersom de inte ansågs så mycket värda. Därför blev det en brist på kvinnor, dvs de vuxna kvinnorna räckte inte åt alla män.
På 1920-talet fick borgmästaren, den s.k. mandarinen, i Luoyang besök av en familj som tänkte annorlunda. Hela familjen, som bodde på en mindre ort, hade blivit kristen. Dottern som var tretton år slapp fotbindningen och skulle sent omsider få gå i skola. Men hon var som seden bjöd sedan mycket länge förlovad. Hennes fästmans familj blev mycket uppbragt och försökte röva bort henne. När det inte lyckades råkade hennes bror och far illa ut. Nu vädjade flickan och hennes familj till mandarinen och bad att han skulle upphäva förlovningen som var ett bindande juridiskt avtal.
Mandarinen blev förvånad när han fick reda på att flickans far inte ens hade börjat försöka hitta en ny fästman åt sin trettonåring. "Men du kan inte förbli ogift", sade han. "Vem skall du tillhöra i framtiden?"
För så tänkte man. En kvinna skall tillhöra någon. Alltså hade fadern varit försumlig. Vad skulle flickan svara?
"Jag skall tillhöra Jesus."
Mandarinen blev först alldeles mållös och sedan upplöste han förlovningen. Det verkar som om flickan svarat så naturligt och självklart som ett barn gör när det känner sig tryggt och älskat. För ett ögonblick hade mandarinen fått blicka in i flickans värld med oblandad glädje och frid mitt under svårigheterna. Hon var lycklig. Hon var självständig. Hon var fri. Hon skulle tillhöra Jesus.
Ja, vem skall en människa annars tillhöra?
Österbymo i Ydre den 28 januari 2014
Bengt Malm
(Bilderna togs på olika ställen i norra Kina 2000 och 2003.)